Linda funderar och analyserar..

Här finns vi nu!

/L 

Flytten närmar sig med stormsteg och under "flytt-tiden" kommer jag inte vara online särskilt mycket. Därtill har jag bestämt mig för att öppna en ny blogg - nya friska tag och förhoppningsvis mer frekvent med (positiva) uppdateringar. *ler* Jag återkommer med den nya adressen, det borde bli någon gång i början av april….

Ta hand om er! 

/L
 

Livet rullar vidare och vi med det.

För oss innebär dagarna dels veckopendlande, helgerna tillbringar vi hemma i Fagerhult med packande och allt vad det innebär. Veckodagarna befinner vi oss nere i Malmö, då är det barnen, det praktiska kring flytten och skolan som gäller för min del. Fullt upp med andra ord….. Det ska bli skönt att installera sig i Landskrona och få ett "riktigt liv" igen. Även om jag och min mamma har en bra relation så är det givetvis jobbigt för oss alla. Det blir lite som det blir, men tack och lov, och inte så konstigt kanske, tar barnen det med ro.

Lillstrumpan har hunnit fylla fem hela månader. Hon bubblar för det mesta och är glad nästan jämt. Just nu är det pruttljud som står högst upp på listan. Och att gå rundor i sin gåstol - det är oerhört spännande! Hon sitter hyfsat stadigt nu och vi anar att det snart kommer komma små bissingar….

Oliver är fem - nästan sex år. Han blir så rasande arg när han inte får som han vill. Då tar han till falsettskrik och blir alldeles högröd i ansiktet! Att tjivas med lillebror står högst upp på hans lista. Jag har anmält honom till skola till hösten och går allt som vi hoppas, så kommer han och Elias börja på en liten kvartersskola/förskola. Den ligger dessutom på samma gata som vi ska bo.

Elias är - tre år nästan fyra… *s* Enligt honom så är det ingen som bestämmer över honom eller ens ska tro det! Han är en riktig liten pysselkille som gärna pusslar, samma pussel läggs om och om igen. Det blir mommo som drar det kortaste strået i det avseendet..

Nu var det en tid sedan jag lade upp bilder på bloggen, men när flytten är över så ska jag tömma kameran. Det lär ligga en hel del i den redan nu….

På återhörande raringar!

/L 

I slutet av mars, möjligen redan till Påsk så kommer vi att bli Landskrona bor. Det har gått otroligt fort… precis som med H’s nya arbete. *ler* Det känns i alla fall väldigt bra! Nu är det bara några knutar till att lösa upp, sedan har vi hopp om att få en riktigt dräglig tillvaro. Kanske blir det så ändå? Att år 2008 blir ett år med en permanent vändning för oss?

TACK till er alla som har stöttat oss och som tänker på oss. Jag är inte så aktiv här eller på andra bloggar men ni ska veta att vi läser och blir alldeles varma i hjärtat!

/L
 

Jag inser att det inte är riktigt rättvist att skriva såsom jag har gjort nedan…*ler* Ni är många som bryr Er och visar oss omtanke och jag vill inte oro någon i onödan.

I korta drag: Hasse har fått ett arbete nere i Skåne, han börjar på måndag - ja, det har onekligen gått fort när det väl har börjat rulla på. I första skedet tänkte vi att han skulle bo hos sin svärmor, medan jag och barnen stannade kvar här uppe. Men - tanken på det gav mig magont eftersom vi är ganska isolerade här. Jag har varken bil eller körkort. Sådant som sjukhus, BVC och annat "akut" (för att inte tala om större affär med vettiga priser..) finns på 2-5 mils avstånd. Och, därtill - jag känner ingen här mer än väldigt ytligt.

Nästa vecka kommer vi att tillbringa i Malmö, hela familjen förutom Oliver som ska ha lattjolajban hos faster och farbror i norra Skåne. Vi har påbörjat sökandet av lägenhet, inte i Malmö då - utan orter runtomkring. Det finns lediga objekt, vårt problem är bara att hitta någon som kan gå i borgen för oss. Men, vi ska förhoppningsvis kunna lösa det med. Sedan får vi ta en vecka i taget…. 

Så ser situationen ut just nu. Hoppfull men lite osäker….
Tack för all er omtanke!

/L

Ps, Det löste sig med CSN - det visade sig att de hade mig registrerad på 30 hp per termin istället för 15 hp. Ds, 

Alldeles för mycket att tänka på - smått som stort, roligt som tråkigt.

Jag återkommer!

Ha en fin helg.

/L
 

Dagen började riktigt dåligt. (Förutom ett sms från en god vän )

Jag fick besked från CSN att jag fortfarande inte har tillräckligt studieresultat för fortsatt studiemedel. Då var jag, i ärlighetens namn, påväg att gå rakt igenom isen. Jag kände att nu orkar jag inte mer…

Efter kontakt med skolan och CSN så visade det sig att skolan har rapporterat in det som de har kunnat, dock inte resultaten från tentan och essän inom Kognitionen. Men med enkel matematik så skulle det innebära att jag HAR uppnått de 75% som de efterlyser. Felet är att CSN har registrerat att jag skulle ha 30 hp per termin, men det är 30 hp för hela utbildningen - alltså 15 hp per termin. Nu har jag, än en gång fått skicka in en ansökan och min lärare har varit en riktig pärla. Hon rättade min tenta och essä för att idag skicka in uppgifterna till CSN - "ifall att om".. Jag blev godkänd på hela Kognitionen och är jätteglad då detta var ett väldigt svårt moment.

En annan anledning till att livet inte kändes bra, var att vi i förra veckan fick en ansökan från Försäkringskassan. Vi skickade in en rörande bostadsbidrag i december med anledning av hyreshöjningen. En månad senare fick vi till svar att vi måste fylla i en på nytt eftersom de anser att våra inkomster är för låga (!?). Ja, det ser ju faktiskt inte bättre ut.

Vi ringde till dem och förklarade men blev avbrutna med att de inte tar sådant via telefon. Summan blev att vi fick skicka in en ansökan med exakt samma uppgifter som den förra. Meningslöst? Något….

Men jag kan inte bara beklaga mig. *ler* H har tre arbetsintervjuer i Skåne på fredag - att arbetsgivare har börjat ringa känns väldigt glädjande. Ketchupeffekten, först inget, sedan inget och sedan….  Och därtill gjorde jag min första dugga i två delar igår, fick alla rätt på den första och 42 av 46 på den andra delen. Det kändes jättebra för ett annars så tillknycklat självförtroende…

Vill ni hålla en tumme för oss?

/L 

Idag hörde vi följande samtal mellan bus-bröderna:

Oliver: -Titta ´lias! Det snöar!

Elias: -Jaaaa!

Oliver: - Då kan man kasta snöbollar! Fast det får man inte göra på tanter, för då fryser dom….

Så klokt så

Ha en fin helg!

/L 

Nu är tentan inlämnad och då är det således bara för mig att vänta… Jag pratade med CSN igår, den tredje handläggaren i ärendet och fick då det konkreta svaret: Jag måste klara 75% av delkursen för att få fortsatt studiemedel. Inget konstigt med det! Men varför kan de inte uttrycka sig i klartext från början?

Det är kanske dags för en liten barn-uppdatering?   Man får, givetvis inte, glömma de stora glädjekällorna man har i livet.

Nellie var på fyra månaders kontroll häromdagen och växer fint efter sin kurvan. Hon väger cirka 6700 gram och är 62 cm lång. (Vad hände med de exakta siffrorna? De försvann bestämt med antal barn och reducerat minne…*s*) Hon är fortsatt kvällsaktiv, men det känns som att hon successivt börjar lägga om sina vakentider efter våra tider. Det är dock en mysig tid på dygnet, när bara hon och vi vuxna kan umgås. Kanske är det rentutav så att även hon tycker det? *ler*

Hon pratar för fullt! Just nu är det med en riktigt hes röst och man börjar skönja vissa ljud som betyder vissa saker. T.ex.: Giiiii.. som betyder att hon är nöjd och belåten. Hon är oerhört kittlig och skrattar ljuvligt kluckande när pappa drar sitt skäggstubb mot hennes hals eller mage. (Mammas stubb är inte lika roligt…;)) Det som är mest roligt av allt är att titta när brorsorna busar och på sin egen spegelbild. Det kan hon göra både länge och väl! Som jag sa till vår BVC-sköterska; Nellie är väldigt o-konstig!

Brorsorna då! Elias är typiskt treåring med allt vad det innebär. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Ena stunden är han jublande glad för att i nästa sekund vara helt förtvivlad. Minsta motståndets lag kan få hela hans existens i gungning. Det som är konstant med honom är babblandet! Han pratar, hela, hela tiden. Eller sjunger. Eller bubblar. Eller…. ljuder. *ler* För det mesta funkar det fint med storebror, men visst är det krig stundvis. Om sådana viktiga saker som en speciell bil, vem som ska spela "bebisen jagar gubben" (datorspel) eller vem-som-hade-vad-först.

Oliver är i en ganska lugn period. Han börjar mogna på sig och klurar på livets storhet. Som t.ex. varför pojkar har snoppar och flickor inte. Varför inte lillasyster äter mat vid matbordet. Eller varför det egentligen regnar. För hans del är det datorspel som gäller. Han skulle, helst av allt, sitta både dag som natt. Trist att han har föräldrar som är så tråkiga och inte låter honom göra det. När man säger åt honom att det räcker med spelandet så får man höra allehanda hot. T.ex.: "Jag tänker inte äta middag imorgon!!", "Får inte jag spela så kommer jag inte vara snäll!!" eller varför inte: "Om inte jag får spela så vill jag inte ha en lillebror!!" (Lillasyster toppar dock poppis-listan).

Ljuvliga, ljuvliga barn….

Avslutningsvis; ett stort och innerligt tack för er omtanke! Att ni inte tröttnar på mig… *ler*

/L 

Jag tror att jag har skrivit frågan: "Tar det aldrig slut?" tidigare, så jag får väl omformulera mig till "när"…

Fick svar från CSN idag att mina studieresultat inte är tillräckliga för fortsatt studiemedel, ni som har följt vår historia vet att det var samma visa inför förra terminen. Jag har en tenta kvar att göra, som ska vara klar på söndag. Förhoppningsvis är det bara den som ligger till grund för deras beslut. Men, om inte? Ja, då vet jag inte vad vi ska göra…. Vi klarar oss inte som det är idag och med det bortfallet, blir det spiken i kistan.

Vi söker arbete för kung och fosterland, både i Småland och i Skåne. Någon gång ska det väl ge resultat? Någon gång måste det väl vara vår tur?
Återigen har jag hamnat på stället där det är hopplöst att se positivt och tro att det någon gång kommer att bli bättre….

/L